
http://well.blogs.nytimes.com/2011/01/28/how-meditation-may-change-the-brain/
"Innan du kom var du kärlek. Levde med kärlek. Levde av kärlek.
Du kom från kärleken. Du är en bit av kärleken.
Allt du någonsin mått dåligt av eller för är din djupa rädsla att aldrig få uppleva denna igen. Kärleken.
Agape.
Så hur skulle det vara att ge den kärlek du vill få?
Vara den kärlek du vill möta?
För i givandet öppnas en dörr och plötsligt inser du att du är där."
Under många år ville jag inte tycka synd om mig själv och alltså gjorde jag inte det. Aldrig! Det här gjorde att tiden i skolan blev svår och hård. Eftersom jag inte tillät mig att tycka ett uns synd om mig så blev det automatiskt så att alla andra var viktigare. Jag lät alla andra gå före och få sin vilja igenom och ta plats till jag hade utplånat mig själv. Jag hade inte ett uns integritet kvar. Kunde inte säga nej eller ja. Kunde inte ta för mig eller sätta gränser. Inte ens när jag belv slagen sade jag ifrån och satte ner foten -För det var inte synd om mig!
Men en dag, när jag fick egna barn så upptäckte jag en liten unge inom mig som det faktiskt var väldigt synd om. En liten ynklig flicka som sällan fått höra att hon var bra eller ännu viktigare, bra nog! Lärde hon sig teckna en fin gubbe så kunde hon allt göra flera på papperet innan hon bytte papper och slösade med det. Fick hon hälften rätt på alla proven borde hon haft alla rätt. Fick hon alla rätt i svenskan borde hon ha alla rätt i historian! Ramlade hon och slog sig så var det inte så farligt. Upp igen!! När hon brast och inte orkade mer, hon hade ju inga vänner, så fick hon höra att hon alltid hördes. Skrek. Domderade. När hon klättrat för högt i trädet och inte kunde komma ner så borde hon sitta där för annars borde hon inte klättrat så högt... När hon klagade över att killarna slog henne i skolan borde hon sparka dem så hårt hon kunde på smalbenen. Man måste kunna ta hand om sig! Och det gjorde hon tillslut, men det hon hade behövt var en vuxen som satte stop! Ja, det var så mycket hon borde mer, bättre och vuxnare. "Är inte du för stor för att hålla på så där?"
Den här sårade lilla flickan i mitt inre växte aldrig upp. Men hon blev ändå större...
Jag och mitt yttre växte upp och blev allt det som omgivningen förväntade sig av oss. Jag hörde omdömen från arbetet att jag tog ansvar, var mogen, komptetent... Och jag fick en kick av det här. Men fast jag blev beroende av kickarna så tyckte jag själv aldrig att det jag gjorde var något värt. Men känslorna i mitt inre var sårade fast mitt yttre såg så vuxet ut. Mitt inre skrek "Se mig, tyck om mig, vänd mig inte ryggen!"
Men så kom vändpunkten då jag blev varse den lilla skadade inre flickan. Mina egna barn fick mig att se de boehov som förelígger hos en när man är liten och sårbar. Och när jag insåg att hon inte var tillräcklig, inte så stark, inte odödlig så gjorde det ont. Och jag grät för henne och den tid som runnit iväg.
Jag började inse att hon trotts sina brister var bra som hon var. Hon dög!! Och där och då började hon växa. Hon klev ut och mötte människor som medmänniska. Inte som en stark och ofelbar furie!
Jag kan tycka synd om mig själv nu ibland. Men nu ser jag inte det som något fult. För det får mig att känna var mina gränser går. Sedan måste jag inte spela ut offerrollen. Jag vet att min offerroll handlar om den lilla flickans sorg över att hon inte blev sedd som den hon var, i sin inersta kärna, utan endast bedömd efter yttre omständigheter. Men genom att åtmindstone tillåta mig att tycka synd om mig, se på den känslan, kan jag förstå vem jag är och när jag fått nog.
Och det ger styrka!