Befria dig från mig!

Dokumentärfilmen "Befria dig från mig"

Min pappa flyttade 2008 hem till mig efter en otrohetsaffär och därpå följande skilsmässa. Detta var hans fjärde skilsmässa. Min mamma var han aldrig gift med. Så börjar Frida Edwards film om sin pappa Folke Edwards som hon tidigare aldrig bott tillsammans med.

Gripande och vackert om två människoöden och en sällsam kärlek. Se den!

Hästarna en läkande kraft 

Hästägaren och ryttaren Marita Lekmo, från Karlstad, tog under vintern beslutet att skänka en av sina hästar till Ersta flickhem utanför Stockholm.
Här blir islandshästen Isafold en av de sammanlagt nio hästarna som, genom ridterapi, hjälper flickor som har utsatts för några av de grövsta formerna av övergrepp.

På Stockholms centralstation står Marita Lekmo och väntar på att pendeltåget mot Södertälje ska komma in på spår 13.

Det är första gången hon åker för att besöka Isafold, den häst hon skänkt till Ersta flickhem.

– Det känns jättespännande men samtidigt är jag livrädd för att jag inte är nöjd med hur hon har det där, säger hon när hon har intagit en plats och satt sig till rätta.

Det var i oktober förra året som Marita Lekmo bestämde sig för att skänka pengar till en välgörenhetsorganisation.

– Jag träffade en kollega i Stockholm som berättade om flickhemmet. Och den Rotary-klubb han är med i har stöttat behandlingshemmet. Verksamheten som bedrevs på hemmet lät så bra och just det att de använde hästar som terapiform var något som tilltalade mig.

Hemma på gården, utanför Karlstad, har Marita Lekmo och hennes man Ingemar Moland sammanlagt sju hästar. Och djur är en viktig del i deras liv. Att det blev just Ersta flickhem tror hon har att göra med ödet. Hon blev fast besluten att flickhemmet var den typ av verksamhet som behövde stöd och hjälp.

Hon tog kontakt med Lotta Corell som är enhetschef för behandlingshemmet och på den vägen är det.

Nu har det femåriga islandsstoet Isafold varit på plats sedan januari månad och Marita är nyfiken på att se om stoet har funnit sig till rätta.

I en svart stadsjeep möter Lotta Corell upp oss för att köra den sista biten ut till Valåkers gård där Ersta flickhem har sin verksamhet.

I stora öppna hagar med sjöutsikt står ett gäng islandshästar och mumsar på sitt hösilage. Och även om hästarna är en viktig del i verksamheten är det de unga flickorna som står i fokus.

Här finns sammanlagt sju flickor, mellan 13 och 18 år, som alla har en sak gemensamt – de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Flickorna här har utsatts för så grova övergrepp att det är svårt att förstå. Men med hjälp av hästarna får de lära sig att känna tillit och lära sig att bygga upp en relation igen.

– Hästen är en viktig bas i verksamheten. Det är nästan omöjligt att arbeta med så svårt skadade flickor utan hästarna. För hästarna måste tas hand om, de måste skötas varje dag även om det känns tungt, berättar Lotta Corell.

Varje flicka som kommer till hemmet får en egen häst att ta hand om, men ridningen får vänta.

– Det är inte ridningen som är det viktigaste. Utan hästen blir deras vän och tröstare. Det är hästen de kommer ihåg, den håller dem uppe. Varje dag får de tänka på hästen och det blir i sig något gott och positivt, förklarar Lotta Corell.

I stallet sköter de så mycket som möjligt. Men även behandlingspersonalen får hjälpa till med stallskötseln.

– Alla som arbetar här är hästmänniskor – det måste de vara. Allt bygger på hästarna, det är den stora basen, berättar Lotta Corell, som själv både rider och har en egen hästgård.

Hon häller upp ångande, nykokt kaffe i två stora muggar inne i ett av de gula husen på gården och fortsätter att berätta:

– Det här är de flickor som varit mest utsatta i Sverige för de grövsta brotten. Så det handlar både om att de är ledsna och arga. På andra ställen låser de in de här flickorna för att de gör sig själva illa, men här jobbar vi med relationerna.

Hon menar att det finns ett starkt behov av den här typen av behandlingshem. Samtidigt inser hon att det är en svår uppgift att få flickorna att läka inombords.

– Det här är det svåraste jag har arbetat med för det är så sorgligt. Men det går att reparera de här flickorna och hästarna hjälper till med det.

Här blir hästar en del i den dagliga verksamheten och mycket av arbetet med dem sker från backen. Där bygger flickorna upp en relation med hästen genom markövningar. Och när de väl börjar rida på sin häst handlar mycket om att hitta balansen, känslan och att sätta gränser.

Vissa av flickorna som kommer till hemmet har ridit tidigare och några av dem har till och med tävlat.

– Men ibland är det lättare om de inte har hållit på med hästar sedan tidigare för då blir det inte samma press, menar hon.

Framför allt så handlar arbetet med hästarna om att flickorna själva ska bli delaktiga i sin egen behandling. Att det ska bli något som driver dem framåt och väcker livsgnistan och viljan att leva.

Marita Lekmo går ut i hagen för att hälsa på Isafold, som numer tillhör Ersta flickhem. Hon klappar lite på Isafold och konstaterar att hon, dagen till ära, fått lite pälsglans i den långa manen.

– Hon ser ut att trivas jättebra. Det känns bra att hon har kommit till en plats där hon verkligen behövs, säger Marita Lekmo.

Isafold är än så länge lite för ung och oerfaren för att gå med i verksamheten. Därför utbildar Lotta och en annan kvinna i personalen henne tills hon känns mogen och redo sin uppgift att ta sig an en av flickorna på hemmet.

– Det får ta tid. Kanske ska vi avelsvisa henne till hösten. Det kan bli spännande för flickorna att följa en sådan resa. I sådana fall får hon börja i verksamheten ordentligt efter avelsbedömningen. Men det får ta sin tid, det måste det få göra, säger Lotta Corell.

 

NWT från 2011-04-11

Att vända motgång till styrka

Mikael Andersson är armlös, benlös – men aldrig hopplös.