Aftonbladet Publicerad: 2001-10-17
Är du trött eller nere? Då kan ett tillskott av NADH hjälpa. Naturpreparatet, som nu lanseras i Sverige, ger mer ork och energi.
Dessutom kan det motverka jet-lag, kroniskt trötthetssyndrom, alzheimer och parkinson.
Substansen NADH finns naturligt i kroppen och är nödvändig för att våra celler ska kunna producera energi. Den upptäcktes och identifierades för mer än 90 år sedan, men började inte användas i behandling av människor förrän under det tidiga 1980-talet. Det var då som läkaren Walther Birkmayer upptäckte att NADH på ett naturligt sätt stimulerar kroppen att producera sitt eget dopamin, den substans som kan lindra symptomen vid parkinsons sjukdom.
- Men eftersom NADH reagerar på mycket små mängder värme, ljus och fukt var det svårt att använda det i behandlingarna, berättar professor George Birkmayer, som är son och medarbetare till Walther Birkmayer och arbetar vid Birkmayerlaboratoriet i Wien.
Tillsammans lyckades de utveckla en stabiliserad form av substansen som kroppen enkelt kunde ta upp. Det blev startpunkten till en framgångsrik behandling av bland annat kroniskt trötthetssyndrom, parkinsons sjukdom, alzheimers sjukdom, depression och demens.
Ger ökad energi
På senare år har man upptäckt att det också är ett bra kosttillskott som ger mer energi och ork även för friska människor och ett effektivt hjälpmedel vid jet-lag.
NADH är ett coenzym, vilket betyder att det är ett ämne som förstärker eller är nödvändigt för att vissa enzymer ska kunna göra sitt jobb och till exempel producera cellenergi.
Substansen finns naturligt i alla levande celler hos människor, djur och växter. Störst är koncentrationen i kött, fågel och fisk, medan mängderna i grönsaker och frukt är mycket låga. Problemet är att nästan all NADH förstörs när vi lagar maten och av den starka magsyran och eftersom mängden NADH minskar i våra celler med åldern kan det så småningom uppstå ett underskott.
NADH har en mängd funktioner i kroppen. Det är den tändande kraften i cellernas energiproduktion och en mycket viktig, kanske den allra viktigaste, antioxidanten som skyddar kroppen mot fria radikaler och från att förstöras av åldrandeprocessen.
NADH förbättrar också kapaciteten på immunsystemet och skyddar cellerna från att skadas av gifter och miljöföroreningar. Det ökar till och med hjärnfunktionen och inlärningsförmågan.
- Vi har också sett att NADH skyddar levern från alkoholskador och hjälper till att normalisera kolesterolnivåerna och blodtrycket, säger professor Birkmayer.
Kommer i handeln i höst
NADH har inte tidigare funnits att tillgå i Sverige, men kommer under hösten att finnas i hälsokosthandeln. Naturläkaren och näringsterapeuten Peter Wilhelmsson vid IFM-kliniken i Falun har själv importerat näringstillskottet från USA och har positiv erfarenhet av det.
- Jag fick höra om det på ett seminarium med professor Birkmayer för 4-5 år sedan och har sedan dess använt det framförallt i behandling av kroniskt trötthetssyndrom. Det hjälper inte alla människor, men för många patienter har det varit mycket effektivt, säger Peter Wilhelmsson.
Vill se mer forskning
Aftonbladets näringsexpert Magnus Nylander tycker att rönen är spännande, men vill se mer forskning om NADH.
- NADH är livsnödvändigt och krävs för att förbränningen ska fungera och för att vi ska få energi. Samtidigt vill jag understryka att det rör sig om en hel kedja av olika ämnen som måste finnas och fungera tillsammans för att vi ska kunna utvinna energi från födan. Det krävs exempelvis vitamin B3 för att kroppen ska kunna bilda NADH, säger han.
- Betydelsen av att tillföra extra NADH som kosttillskott är idag svår att bedöma, men att professor Birkmayer har rapporterat förbättringar vid flera svåra sjukdomar är intressant.
För friska människor anser dock Magnus Nylander att ett fullständigt näringsintag räcker för att energiproduktionen ska fungera.
- Å andra sidan har många svårt att täcka behoven av vitaminer. och mineraler. Detta gör att kosttillskott blir angelägna, säger han.
Irene Ahlberg
NADH SKYDDAR MOT FRIA RADIKALER
NADH är en förkortning för nikotinamid adenin dinukleotid med högenergetiskt väte. Det är närbesläktat med vitamin B 3 och är också känt som coenzym 1.
NADH är en kraftfull oxidant som hindrar fria radikaler från att angripa kroppen. Fria radikaler har visat sig.
vara inblandade i utvecklingen av cancer, kranskärlssjuk-
domar, åderförkalkning, diabetes, neurologiska sjukdomar som parkinsons sjukdom, alzheimers sjukdom samt andra autoimmuna sjukdomar. NADH hjälper också till att återbilda andra viktiga antioxidanter.
Dessa effekter kan NADH föra med sig:
Ökad energi/minskad trötthet.
Förbättrat minne.
Positiv effekt på depressionstillstånd.
Bättre leverfunktion.
Sänkt kolesterolnivå.
Sänkt blodtryck.
Positiv effekt på alzheimer.
Minskade besvär vid jet-lag.
Lindring av symptomen vid parkinsons sjukdom.
Antal besökare
lördag 4 februari 2012
Svensk honung kan bli medicin
Från svt.se
Publicerad 1 februari 2012 - 17:35
Uppdaterad 1 februari 2012 - 17:47
Honung i stället för penicillin? Forskare från Lund tänker föra in svensk ljunghonung i sjukvården. Nyckeln till framgång är de bakterier som verkar i binas magar.
Honung har en rad hälsobringande effekter, men för att vara verkligt undergörande skulle man behöva äta den som Nalle Puh gärna gör; direkt från de vilda binas träd.
Utrotad
Problemet är bara att vildhonungen är utrotad i Sverige. Ett annat problem är att det som främst gör honungen läkande är de mjölksyrabakterier som kommer från binas mage. Och de dör så fort honungen är mogen. Men nu ska en forskarduo vid Lunds universitet odla fram mjölksyrabakterier och stoppa in dem i vanlig honung och se till att de stannar där.
-I den honung man köper finns det noll levande mjölksyrabakterier. Vi kallar den död honung, säger Tobias Olofsson, doktor i livsmedelsteknik.
Bakterier
Tillsammans med en kollega har han studerat vad det är som gör att honung kan ha samma effekt som antibiotika och kommit fram till att det handlar om just de mjölksyrabakterier som härjar i binas magar. När nektarn förenas med mjölksyrabakterierna bildas antibiotikaliknande ämnen.
-Vi anser att vi har löst honungens gåta, säger Tobias Olofsson.
Och nu ska de alltså omsätta sin forskning i praktik där målet är att ersätta antibiotika på flera områden.
Honung har i alla tider använts som läkemedel inom folkmedicinen och länge har röster höjts för att den ska föras in i sjukvården.
-Men i vår del av världen får det inte vara några flummiga saker om läkarna ska använda det, utan man måste ha bevis för att det fungerar, säger Tobias Olofsson.
Nyzeeländsk honung
Parallellt med Lundaforskarnas projekt har brittiska forskare arbetat med att påvisa antibiotiska effekter med den nyzeeländska manukahonungen, vilket Svenska Dagbladet rapporterat om.
-Jag har forskat tillsammans med dem som tagit in manukahonungen på de brittiska sjukhusen. En sak som kom fram där var att ljunghonung, som vi har gott om i Skandinavien och som också finns i Skottland, är lika bra.
Den honung som Olofsson och hans kollega ska ha i sitt projekt kommer troligen att vara ljunghonung.
Publicerad 1 februari 2012 - 17:35
Uppdaterad 1 februari 2012 - 17:47
Honung i stället för penicillin? Forskare från Lund tänker föra in svensk ljunghonung i sjukvården. Nyckeln till framgång är de bakterier som verkar i binas magar.
Honung har en rad hälsobringande effekter, men för att vara verkligt undergörande skulle man behöva äta den som Nalle Puh gärna gör; direkt från de vilda binas träd.
Utrotad
Problemet är bara att vildhonungen är utrotad i Sverige. Ett annat problem är att det som främst gör honungen läkande är de mjölksyrabakterier som kommer från binas mage. Och de dör så fort honungen är mogen. Men nu ska en forskarduo vid Lunds universitet odla fram mjölksyrabakterier och stoppa in dem i vanlig honung och se till att de stannar där.
-I den honung man köper finns det noll levande mjölksyrabakterier. Vi kallar den död honung, säger Tobias Olofsson, doktor i livsmedelsteknik.
Bakterier
Tillsammans med en kollega har han studerat vad det är som gör att honung kan ha samma effekt som antibiotika och kommit fram till att det handlar om just de mjölksyrabakterier som härjar i binas magar. När nektarn förenas med mjölksyrabakterierna bildas antibiotikaliknande ämnen.
-Vi anser att vi har löst honungens gåta, säger Tobias Olofsson.
Och nu ska de alltså omsätta sin forskning i praktik där målet är att ersätta antibiotika på flera områden.
Honung har i alla tider använts som läkemedel inom folkmedicinen och länge har röster höjts för att den ska föras in i sjukvården.
-Men i vår del av världen får det inte vara några flummiga saker om läkarna ska använda det, utan man måste ha bevis för att det fungerar, säger Tobias Olofsson.
Nyzeeländsk honung
Parallellt med Lundaforskarnas projekt har brittiska forskare arbetat med att påvisa antibiotiska effekter med den nyzeeländska manukahonungen, vilket Svenska Dagbladet rapporterat om.
-Jag har forskat tillsammans med dem som tagit in manukahonungen på de brittiska sjukhusen. En sak som kom fram där var att ljunghonung, som vi har gott om i Skandinavien och som också finns i Skottland, är lika bra.
Den honung som Olofsson och hans kollega ska ha i sitt projekt kommer troligen att vara ljunghonung.
onsdag 11 januari 2012
”Visioner på dödsbädden är ofta tabu” SVD.se
8 september 2011 kl 01:00
NY SERIE. Många vårdare på hospice har hört döende berätta att de fått besök från andra sidan. Och flertalet av dem som känt på sig då en anhörig gått bort har fått känslan exakt i dödsögonblicket. I England har man i flera studier samlat in människors upplevelser kring dödsbädden.
De har varit ur tiden sedan länge. Nu kommer de tillbaka–oftast på natten. Först till fönstret, sedan allt närmare. Till slut sitter de på sängkanten och håller den döende i handen. Anledning: Att ta med sig sin släkting till andra sidan. Ibland till och med specificerat till ett visst datum.
Låter det som påhitt? Det vet man inte. Men personal på hospice i England, Holland och Irland har i ett par studier berättat om vad de hört från sina döende patienter den sista tiden i deras liv. Det har handlat om föräldrar som kommit för att hämta dem, syskon som visar vilken ljus och kärleksfull plats som väntar eller att äntligen få förenas med hustrun. Berättelserna har systematiserats genom frågeformulär och renodlats från fenomen som kan förklaras medicinskt.
–Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbädds- visioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen, säger Peter Fenwick, pensionerad neuropsykiater inom epilepsivård i London och ansvarig för studierna.
–Bara det faktum att vi genomförde undersökningarna ändrade attityden inom personalgrupperna. Till slut talade också läkarna mer öppet om det.
Peter Fenwick menar att just öppenheten kring så kallade dödsbäddsvisioner kan öka kvaliteten på vården i livets slutskede – en vård som i dag drar till sig hälften av alla klagomål som kommer in till Storbritanniens socialstyrelse. Och även utan att ha hamnat där oroar sig britterna för slutet. När de tillfrågas om vad de är mest rädda för, svarar var tredje ”att dö ensam”.
Andra studier visar att många döende förknippar sin ångest och förtvivlan den sista tiden just med ovissheten om vart de är på väg.
–Att inte vilja dö kan vara en fruktansvärd upplevelse. Mer utbildning om hur dödsprocessen går till skulle kunna minska ångesten för patienterna, säger Peter Fenwick som i sin forskning sett hur oron lättar om de vågar prata med personalen om alla möjliga existentiella funderingar kring döden och döendet. Möts de däremot av brist på förståelse för sina eventuella ”uppenbarelser från en icke-synlig värld” får de svårt att ta upp frågorna över huvud taget.
I Peter Fenwicks undersökning visade det sig att två av tre vårdare under ett år hade fått upp till 50 olika sådana visioner berättade för sig. I de flesta fall inträffade de inom patientens sista dygn i livet.
I de artiklar som hans forskargrupp fått publicerade i vetenskapliga tidskrifter finns exempel på vad personalen berättat: ”Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger –och dog!”
Vad såg han? Enligt studien är det oftast en person som man har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon. Nära vänner är i minoritet och änglar eller andra religiösa figurer nästan obefintliga –till skillnad från i mindre sekulariserade områden än norra Europa.
Så här berättade en engelsman från sträng katolsk uppväxt efter att ha hört faderns dödsbäddsvision: ”Sånt här har inget att göra med vår tro. Vi var alla lika överraskade som någon skulle blivit, med eller utan vilken tro som helst.”
–Patienterna är helt klara när de har sina upplevelser, och blir nästan aldrig oroade av dem, säger Peter Fenwick. Tvärtom, de välkomnar sina döda släktingar.
De vanligaste berättelserna handlar om att de ska bli hämtade och språkbruket beskriver ett resande: ”Jag ska lämna jorde- livet”, ”de kommer för att ta mig med”, ”nu åker jag hem”. Ibland påstår de till och med att släktingen har angivit ett särskilt datum då han eller hon ska komma tillbaka och ta dem med sig.
–En patient hade protesterat och velat invänta sin dotter som skulle komma först senare. Och det går an att skjuta på döden ett par tre dagar, säger Peter Fenwick. Men bara för viktiga saker som att barn ska få tid att ta adjö, inte för att man vill gå på party.
”Ett par dagar innan pappa dog berättade han för mamma att han talat med en vän som bott granne med oss men gått bort i cancer några år tidigare. Nästa natt informerade han min bror om att himlen är en vacker plats och började prata som om han hade varit där. Vi tror att det hände något nära hans död som vi inte till fullo förstår.”
Peter Fenwick menar att visionerna i livets slutskede på olika sätt är starkt subjektiva, existentiella, andliga upplevelser. När de döende berättar om besökare på sängkanten handlar det om att komma vidare till en annan verklighet, och de beskriver en plats som är omhändertagande och kärleksfull.
Finns det förklaringar?
–Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.
Förutom 118 redogörelser i fråga om vilka gestalter som kommer till dödsbädden, när de visar sig och vad de betytt för patient och anhöriga, har Peter Fenwick också samlat 35 berättelser där människor känt på sig då en nära anhörig gått bort. I nästan hälften av dessa sammanträffanden var döden helt oväntad. Och snittiden för när man upplevde varslet var 30 minuter från själva dödsögonblicket – vanligast var till och med att det inträffade exakt på klockslaget.
”Vid tiden för min pappas död, omkring tre på morgonen stod han i fotändan, bara log mot mig och tittade på mig. Jag gled tillbaka in i sömnen i ett tillstånd av eufori. Nästa morgon ringde mamma och innan hon hann säga något berättade jag för henne att pappa hade dött, i natt.”
Fyra av fem som berättar om liknande budskap får dem på natten, oftast i form av en dröm. Resten får det under dagtid och kan till exempel höra en röst som ropar, känna en tvingande lust att ringa hem eller bara uppleva en plötslig vetskap om att en viss person gått bort.
Peter Fenwick berättar om en mamma som var i Australien när hon drömde om sin son i England. Sonen gick henne till mötes, dyblöt, försvann i ett varmt ljus och försäkrade henne om och om igen att han var okej.
Hon visste när hon vaknade att något fruktansvärt hade hänt. Sonen hade drunknat i en båt-olycka.
–Det är alltid den döende som styr de här varslen, som gör besöket, säger Peter Fenwick. Och det råder ett starkt förhållande mellan den som dör och den som får meddelandet.
Den allra största andelen av dem som känner på sig att någon går bort är kvinnor – det gäller barn såväl som barnbarn. Och oftast är det också farmor eller mormor som besöker dem i drömmen.
Om det beror på någon särskild känslighet eller öppenhet hos kvinnor vet inte Peter Fenwick, men en sak är han säker på: För de anhöriga betyder både varslen och dödsbäddsvisionerna ofta ett hopp om att allt inte bara är absolut slut.
–De upplever det som oerhört tröstande. Om deras släktingar har haft dessa upplevelser på dödsbädden eller besöker dem i drömmen på väg bort – då kan de ju tänka att deras älskade kommer att fortsätta på något vis. Och om det skulle vara sant att de kommer för att hämta en – då dör man ju faktiskt inte ensam. Någon är ju där.
NY SERIE. Många vårdare på hospice har hört döende berätta att de fått besök från andra sidan. Och flertalet av dem som känt på sig då en anhörig gått bort har fått känslan exakt i dödsögonblicket. I England har man i flera studier samlat in människors upplevelser kring dödsbädden.
De har varit ur tiden sedan länge. Nu kommer de tillbaka–oftast på natten. Först till fönstret, sedan allt närmare. Till slut sitter de på sängkanten och håller den döende i handen. Anledning: Att ta med sig sin släkting till andra sidan. Ibland till och med specificerat till ett visst datum.
Låter det som påhitt? Det vet man inte. Men personal på hospice i England, Holland och Irland har i ett par studier berättat om vad de hört från sina döende patienter den sista tiden i deras liv. Det har handlat om föräldrar som kommit för att hämta dem, syskon som visar vilken ljus och kärleksfull plats som väntar eller att äntligen få förenas med hustrun. Berättelserna har systematiserats genom frågeformulär och renodlats från fenomen som kan förklaras medicinskt.
–Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbädds- visioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen, säger Peter Fenwick, pensionerad neuropsykiater inom epilepsivård i London och ansvarig för studierna.
–Bara det faktum att vi genomförde undersökningarna ändrade attityden inom personalgrupperna. Till slut talade också läkarna mer öppet om det.
Peter Fenwick menar att just öppenheten kring så kallade dödsbäddsvisioner kan öka kvaliteten på vården i livets slutskede – en vård som i dag drar till sig hälften av alla klagomål som kommer in till Storbritanniens socialstyrelse. Och även utan att ha hamnat där oroar sig britterna för slutet. När de tillfrågas om vad de är mest rädda för, svarar var tredje ”att dö ensam”.
Andra studier visar att många döende förknippar sin ångest och förtvivlan den sista tiden just med ovissheten om vart de är på väg.
–Att inte vilja dö kan vara en fruktansvärd upplevelse. Mer utbildning om hur dödsprocessen går till skulle kunna minska ångesten för patienterna, säger Peter Fenwick som i sin forskning sett hur oron lättar om de vågar prata med personalen om alla möjliga existentiella funderingar kring döden och döendet. Möts de däremot av brist på förståelse för sina eventuella ”uppenbarelser från en icke-synlig värld” får de svårt att ta upp frågorna över huvud taget.
I Peter Fenwicks undersökning visade det sig att två av tre vårdare under ett år hade fått upp till 50 olika sådana visioner berättade för sig. I de flesta fall inträffade de inom patientens sista dygn i livet.
I de artiklar som hans forskargrupp fått publicerade i vetenskapliga tidskrifter finns exempel på vad personalen berättat: ”Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger –och dog!”
Vad såg han? Enligt studien är det oftast en person som man har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon. Nära vänner är i minoritet och änglar eller andra religiösa figurer nästan obefintliga –till skillnad från i mindre sekulariserade områden än norra Europa.
Så här berättade en engelsman från sträng katolsk uppväxt efter att ha hört faderns dödsbäddsvision: ”Sånt här har inget att göra med vår tro. Vi var alla lika överraskade som någon skulle blivit, med eller utan vilken tro som helst.”
–Patienterna är helt klara när de har sina upplevelser, och blir nästan aldrig oroade av dem, säger Peter Fenwick. Tvärtom, de välkomnar sina döda släktingar.
De vanligaste berättelserna handlar om att de ska bli hämtade och språkbruket beskriver ett resande: ”Jag ska lämna jorde- livet”, ”de kommer för att ta mig med”, ”nu åker jag hem”. Ibland påstår de till och med att släktingen har angivit ett särskilt datum då han eller hon ska komma tillbaka och ta dem med sig.
–En patient hade protesterat och velat invänta sin dotter som skulle komma först senare. Och det går an att skjuta på döden ett par tre dagar, säger Peter Fenwick. Men bara för viktiga saker som att barn ska få tid att ta adjö, inte för att man vill gå på party.
”Ett par dagar innan pappa dog berättade han för mamma att han talat med en vän som bott granne med oss men gått bort i cancer några år tidigare. Nästa natt informerade han min bror om att himlen är en vacker plats och började prata som om han hade varit där. Vi tror att det hände något nära hans död som vi inte till fullo förstår.”
Peter Fenwick menar att visionerna i livets slutskede på olika sätt är starkt subjektiva, existentiella, andliga upplevelser. När de döende berättar om besökare på sängkanten handlar det om att komma vidare till en annan verklighet, och de beskriver en plats som är omhändertagande och kärleksfull.
Finns det förklaringar?
–Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.
Förutom 118 redogörelser i fråga om vilka gestalter som kommer till dödsbädden, när de visar sig och vad de betytt för patient och anhöriga, har Peter Fenwick också samlat 35 berättelser där människor känt på sig då en nära anhörig gått bort. I nästan hälften av dessa sammanträffanden var döden helt oväntad. Och snittiden för när man upplevde varslet var 30 minuter från själva dödsögonblicket – vanligast var till och med att det inträffade exakt på klockslaget.
”Vid tiden för min pappas död, omkring tre på morgonen stod han i fotändan, bara log mot mig och tittade på mig. Jag gled tillbaka in i sömnen i ett tillstånd av eufori. Nästa morgon ringde mamma och innan hon hann säga något berättade jag för henne att pappa hade dött, i natt.”
Fyra av fem som berättar om liknande budskap får dem på natten, oftast i form av en dröm. Resten får det under dagtid och kan till exempel höra en röst som ropar, känna en tvingande lust att ringa hem eller bara uppleva en plötslig vetskap om att en viss person gått bort.
Peter Fenwick berättar om en mamma som var i Australien när hon drömde om sin son i England. Sonen gick henne till mötes, dyblöt, försvann i ett varmt ljus och försäkrade henne om och om igen att han var okej.
Hon visste när hon vaknade att något fruktansvärt hade hänt. Sonen hade drunknat i en båt-olycka.
–Det är alltid den döende som styr de här varslen, som gör besöket, säger Peter Fenwick. Och det råder ett starkt förhållande mellan den som dör och den som får meddelandet.
Den allra största andelen av dem som känner på sig att någon går bort är kvinnor – det gäller barn såväl som barnbarn. Och oftast är det också farmor eller mormor som besöker dem i drömmen.
Om det beror på någon särskild känslighet eller öppenhet hos kvinnor vet inte Peter Fenwick, men en sak är han säker på: För de anhöriga betyder både varslen och dödsbäddsvisionerna ofta ett hopp om att allt inte bara är absolut slut.
–De upplever det som oerhört tröstande. Om deras släktingar har haft dessa upplevelser på dödsbädden eller besöker dem i drömmen på väg bort – då kan de ju tänka att deras älskade kommer att fortsätta på något vis. Och om det skulle vara sant att de kommer för att hämta en – då dör man ju faktiskt inte ensam. Någon är ju där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)