Rumi, Desire.

Angeläget mail från en klient!

"Hej Lovisa!
Jag vill börja med att tacka dig för att du hjälpt mig så här långt genom min resa! Oj, nu fick jag en förvånande tanke i huvudet. Jag kanske inte "vill bli frisk" för att jag inte vill sluta denna personliga resa. Jag har startat den och känner lite som att om jag börjar jobba, kommer allt detta rinna ut i sanden? Oj, igen!! Resan är jobbig men känns som om detta är något som jag verkligen måste slutfölja för att jag ska må bra. Vilken insikt, eller???? kan det ligga något i detta tror du? Tanken dök verkligen upp precis i detta nu.... Anlediningen till att jag ville maila dig var en helt annan egentligen...
Nämligen;
Jag ville tala om för dig att jag har legat inne på sjukan i några dagar (tis-tors) för att de ville ta så många prover på mig och koppla in andra specialister, sa specialisterna på mag- och tarmavd . Jo, visst jag fick lämna några få prover, träffa nevrologspecialist och en spykolog. Tillsammans har dessa specialister endast trott en massa saker tillsammans. Jag insåg till och med att de inte ens hade koll på vilka prover de instruerat vårdcentralen att ta. Allt var rena cirkusen, tyckte jag!
Hur som helst kom jag alla fall inte medicinskt klokar där ifrån. (Jag tänkte skriva bara klokare, men jag tror jag ändå kom där ifrån både starkare och klokare..) Jag var så arg när jag lämnade stället så jag tror det kom rök ur mina öron till och med. Det är precis som om de inte hittar något fel genom alla dessa prover, står de helt frågande och vet inte vad de ska göra så de skriver ut lite tabletter, för att inte verka rådlösa och göra patientetn lite nöjd och så blir de av med personen för en stund.
Men så tänker inte jag!!! Jag känner ju att kroppen fullkomligt SKRIKER till mig att något är fel, det känner jag ju, även om all världens alla prover inte skulle visa något. Då tänker inte jag stoppa i mig några tabletter som ingen vet vad de egentligen är utskrivna för, hur de påverkar min kropp, bara för att någon doktor har gissat att de ska vara bra... Nej, då får det ta den tiden som kroppen behöver för att bli frisk, jag tänker varken lura kroppen eller mig själv med massa konstiga starka beroendeframkallande tabletter.
Jag ska ge min kropp tid att komma igen på mitt sätt! Från och med igår har jag min egen doktor! Givetvis har jag räknat in dig i ett stort hörn i denna planen :)
Vet du vad en av de roligaste sakerna var? Psykologen som jag träffade sa att han kunde inte se någon form av depression hos mig, möjligen trodde han att jag hade nevors. Han ifrågasatte därför varför jag gick på Citalopram som är en depressionsmedicin. Eftersom läkarna tror att jag är lite depremerad, sa jag och för att de ska ha en lugnande effekt på tarmen. När sedan läkaren läste upp vad psykologen skrivit läste han följande; att han tyckte jag var lite deprimerad och han rekomenderade att jag skulle äta Citalopram + ytterligare en tablett ..... Jag fattar ingenting???? Känslan som jag fick var att psykologen skrivit i hop sitt utlåtande på ett sånt sätt så det skulle passa ihop med vad de andra läkarna skrivit!!!??
Visst är det förvånande?? Jag kan inte göra annat än att le och skaka på huvudet åt dem.
Oj, detta blev ett långt mail men det var skönt att få skriva ner och berätta det för dig! "

Det finns mycket bra inom vården! Tro inget annat. Akutvården är fantastisk. Men när försvann förmågan att se individen? När försvan viljan att undersöka sambanden mellan kropp, själ och psyke? När glömde vi samtala MED varandra och inte OM varandra? Jag tycker detta är ett skrämmande exempel på hur lätt man tar makten från patienterna och talar objektifiernade över deras huvuden. Kanske därför många inom den integrativa vården har bytt ut ordet patient till klient? Det första är väldigt passivt och det senare är definitivt delaktigt och med i sin egen behandling! Jag tror vi gör klokt i att våga säga i från och ifrågasätta när något känns fel. Jag menar, det är min och din kropp det handlar om. Min och din hälsa. Och där är VI ytterst ansvariga. Bara att våga stå för det är friskt i sig!

Jag shoppar, alltså finns jag!

Många av oss vet att vi inte blir lyckligare av att köpa en ny jacka, kaffebryggare eller mobil. Men ändå händer det hela tiden. "Köp dig lycklig" skriker samhället år oss med sin reklam och sina "alla andra har" menatlitet. Många menar att man behöver vara stark för att stå emot. Jag läste en intressant artikel om en kille som under ett helt år  bestämde sig för att  endast inhandla mat och hygienartikler. Enda gången han bröt detta var då cykeln gick sönder. efter ett år var han mer ödmjuk och reflekterande. Han fick fundera på hur han skulle göra med julklappar och beslutade sig att för 600 kr köpa en cykel för skolbarn från unicef:s gåvoshop. Gåvobeviset lade han ut på sin blogg och gav sina vänner i julklapp! Vill du inspireras av honom??

Läs HÄR! Kan man föresten köpa det du ser på bilden?