8 september 2011 kl 01:00
NY SERIE. Många vårdare på hospice har hört döende berätta att de fått besök från andra sidan. Och flertalet av dem som känt på sig då en anhörig gått bort har fått känslan exakt i dödsögonblicket. I England har man i flera studier samlat in människors upplevelser kring dödsbädden.
De har varit ur tiden sedan länge. Nu kommer de tillbaka–oftast på natten. Först till fönstret, sedan allt närmare. Till slut sitter de på sängkanten och håller den döende i handen. Anledning: Att ta med sig sin släkting till andra sidan. Ibland till och med specificerat till ett visst datum.
Låter det som påhitt? Det vet man inte. Men personal på hospice i England, Holland och Irland har i ett par studier berättat om vad de hört från sina döende patienter den sista tiden i deras liv. Det har handlat om föräldrar som kommit för att hämta dem, syskon som visar vilken ljus och kärleksfull plats som väntar eller att äntligen få förenas med hustrun. Berättelserna har systematiserats genom frågeformulär och renodlats från fenomen som kan förklaras medicinskt.
–Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbädds- visioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen, säger Peter Fenwick, pensionerad neuropsykiater inom epilepsivård i London och ansvarig för studierna.
–Bara det faktum att vi genomförde undersökningarna ändrade attityden inom personalgrupperna. Till slut talade också läkarna mer öppet om det.
Peter Fenwick menar att just öppenheten kring så kallade dödsbäddsvisioner kan öka kvaliteten på vården i livets slutskede – en vård som i dag drar till sig hälften av alla klagomål som kommer in till Storbritanniens socialstyrelse. Och även utan att ha hamnat där oroar sig britterna för slutet. När de tillfrågas om vad de är mest rädda för, svarar var tredje ”att dö ensam”.
Andra studier visar att många döende förknippar sin ångest och förtvivlan den sista tiden just med ovissheten om vart de är på väg.
–Att inte vilja dö kan vara en fruktansvärd upplevelse. Mer utbildning om hur dödsprocessen går till skulle kunna minska ångesten för patienterna, säger Peter Fenwick som i sin forskning sett hur oron lättar om de vågar prata med personalen om alla möjliga existentiella funderingar kring döden och döendet. Möts de däremot av brist på förståelse för sina eventuella ”uppenbarelser från en icke-synlig värld” får de svårt att ta upp frågorna över huvud taget.
I Peter Fenwicks undersökning visade det sig att två av tre vårdare under ett år hade fått upp till 50 olika sådana visioner berättade för sig. I de flesta fall inträffade de inom patientens sista dygn i livet.
I de artiklar som hans forskargrupp fått publicerade i vetenskapliga tidskrifter finns exempel på vad personalen berättat: ”Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger –och dog!”
Vad såg han? Enligt studien är det oftast en person som man har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon. Nära vänner är i minoritet och änglar eller andra religiösa figurer nästan obefintliga –till skillnad från i mindre sekulariserade områden än norra Europa.
Så här berättade en engelsman från sträng katolsk uppväxt efter att ha hört faderns dödsbäddsvision: ”Sånt här har inget att göra med vår tro. Vi var alla lika överraskade som någon skulle blivit, med eller utan vilken tro som helst.”
–Patienterna är helt klara när de har sina upplevelser, och blir nästan aldrig oroade av dem, säger Peter Fenwick. Tvärtom, de välkomnar sina döda släktingar.
De vanligaste berättelserna handlar om att de ska bli hämtade och språkbruket beskriver ett resande: ”Jag ska lämna jorde- livet”, ”de kommer för att ta mig med”, ”nu åker jag hem”. Ibland påstår de till och med att släktingen har angivit ett särskilt datum då han eller hon ska komma tillbaka och ta dem med sig.
–En patient hade protesterat och velat invänta sin dotter som skulle komma först senare. Och det går an att skjuta på döden ett par tre dagar, säger Peter Fenwick. Men bara för viktiga saker som att barn ska få tid att ta adjö, inte för att man vill gå på party.
”Ett par dagar innan pappa dog berättade han för mamma att han talat med en vän som bott granne med oss men gått bort i cancer några år tidigare. Nästa natt informerade han min bror om att himlen är en vacker plats och började prata som om han hade varit där. Vi tror att det hände något nära hans död som vi inte till fullo förstår.”
Peter Fenwick menar att visionerna i livets slutskede på olika sätt är starkt subjektiva, existentiella, andliga upplevelser. När de döende berättar om besökare på sängkanten handlar det om att komma vidare till en annan verklighet, och de beskriver en plats som är omhändertagande och kärleksfull.
Finns det förklaringar?
–Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.
Förutom 118 redogörelser i fråga om vilka gestalter som kommer till dödsbädden, när de visar sig och vad de betytt för patient och anhöriga, har Peter Fenwick också samlat 35 berättelser där människor känt på sig då en nära anhörig gått bort. I nästan hälften av dessa sammanträffanden var döden helt oväntad. Och snittiden för när man upplevde varslet var 30 minuter från själva dödsögonblicket – vanligast var till och med att det inträffade exakt på klockslaget.
”Vid tiden för min pappas död, omkring tre på morgonen stod han i fotändan, bara log mot mig och tittade på mig. Jag gled tillbaka in i sömnen i ett tillstånd av eufori. Nästa morgon ringde mamma och innan hon hann säga något berättade jag för henne att pappa hade dött, i natt.”
Fyra av fem som berättar om liknande budskap får dem på natten, oftast i form av en dröm. Resten får det under dagtid och kan till exempel höra en röst som ropar, känna en tvingande lust att ringa hem eller bara uppleva en plötslig vetskap om att en viss person gått bort.
Peter Fenwick berättar om en mamma som var i Australien när hon drömde om sin son i England. Sonen gick henne till mötes, dyblöt, försvann i ett varmt ljus och försäkrade henne om och om igen att han var okej.
Hon visste när hon vaknade att något fruktansvärt hade hänt. Sonen hade drunknat i en båt-olycka.
–Det är alltid den döende som styr de här varslen, som gör besöket, säger Peter Fenwick. Och det råder ett starkt förhållande mellan den som dör och den som får meddelandet.
Den allra största andelen av dem som känner på sig att någon går bort är kvinnor – det gäller barn såväl som barnbarn. Och oftast är det också farmor eller mormor som besöker dem i drömmen.
Om det beror på någon särskild känslighet eller öppenhet hos kvinnor vet inte Peter Fenwick, men en sak är han säker på: För de anhöriga betyder både varslen och dödsbäddsvisionerna ofta ett hopp om att allt inte bara är absolut slut.
–De upplever det som oerhört tröstande. Om deras släktingar har haft dessa upplevelser på dödsbädden eller besöker dem i drömmen på väg bort – då kan de ju tänka att deras älskade kommer att fortsätta på något vis. Och om det skulle vara sant att de kommer för att hämta en – då dör man ju faktiskt inte ensam. Någon är ju där.
