Härligt skrivet av Fredrik Steen.

Är hunden imponerad av dig?!
Jag har fått många, många frågor om vad jag menar med detta, så här är ett förtydligande.”imponerad” är ett ord jag använder för att jag tycker det säger en del. Det finns säkert andra bättre ord men detta ord passar mig.
Det jag menar är –

I alla välmående förhållanden mellan två, eller kanske flera individer, så måste man enligt mig kunna ge beröm och även sätta gränser. Man måste kunna ta beröm men även kritik ( ”sätta gränser” ).

Om vi tar exempelvis i mitt förhållande med min sambo och vår son. Varje gång jag ser eller pratar med min sambo och son blir jag imponerad av dom (nästan alltid =). Det innebär för mig att när min sambo säger till mig att hon älskar mig och ger mig beröm för något jag gjort så tar jag det till mig och blir glad (viftar på svansen). Om min sambo talar om för mig att hon inte tycker om något jag gjort och ger mig kritik så tar jag det till mig och tänker efter hur jag kan göra det bättre. Jag ser upp till min familj, och lyssnar därmed också på beröm eller kritik.

Skulle en person som jag tycker illa om, någon som jag tycker är osympatisk eller elak ge mig beröm för något jag gjort skulle jag slå bort det med en handviftning. Ger den personen mig negativ kritik, eller talar om för mig att jag ska sluta med att, ex vis göra TV, skulle jag inte bry mig och fortsätta göra vad jag vill.

Hundar fungerar ungefär i det här fallet ungefär likadant. Om en hund bara ser sin ägare som en individ som ger den mat, är konstant irriterad på allt hunden gör, dag ut och dag in bara sänder ut ”tråkiga signaler” gentemot sin hund osv, då finns det ingen anledning för hunden att varken lyssna på ”nej” eller ”bra”.

Då kan man kanske tro att hunden inte märker av att ägarna till hunden diskuterar dagarna i ända om - vem i familjen som ska gå ut med hunden, att man tycker hunden är så jobbig, den var mycket gulligare när den var liten.., ska vi sälja eller ta bort honom, ska vi verkligen ha hunden kvar det blir bara problem på semestern och det är ändå ingen som vill gå ut med hunden längre osv osv…..

Det är självklart att hunden känner av detta även fast den inte förstår vad vi säger… kroppsspråk sänder ut dessa signaler. Till och med vi människor känner av sånt. Väldigt många har säkert varit med om att man känner sig oönskad i ett sällskap utan att egentligen någon säger något. Vad gör vi då ? Vi går hem till oss och umgås med våra andra vänner. Det kan inte hunden göra, den är fast.

Så dit jag vill komma är att – om två individer, i detta fall en hund och en människa skall umgås tätt, ha en bra relation så är det enligt mig en förutsättning att dessa individer är ”imponerade” av varandra.

Det är inte nog att ena parten är imponerad av den andra, och den andra kan tänka sig byta familj….. Det blir en jobbig relation!

Så tänker jag.

Viktig aspekt! Man har inte alltid ett val!

Det är inne att säga att man alltid har ett val. Men man har inte alltid ett val. En kvinna som blivit våltagen inte bara välja att åter igen njuta av sex. En pojke som hela sitt liv blivit slagen av sin far kan inte bara välja att krama sina manliga vänner eller ens att se naturlig ut då de kramar om honom. Vad man kan välja är väl i sådana fall att ta itu med sitt förflutna. Om man nu har en insikt om att man kan göra det??
Har man den insikten kan man äntligen med lite tid, möda och pengar (till kompetent terapeut) befria sig. Det är aldrig försent att skaffa sig ett bättre förflutet genom bearbetning och framför allt förståelse. Och förlåtelse.
Att förlåta en hemsk förälder är att inse att man inte kan ge det man inte har.Att föräldern inte kunde ge det den inte hade. Att förlåta sig själv är att inse att man inte kunde ge det man inte hade eller aldrig hade fått. Och genom det öppnar man åter sitt stängda hjärta och kan så ge till sig själv det man aldrig fått. Och plötsligt kan man åter ge det till andra!